Jag har funnit en älskarinna här på randen av det sydkinesiska havet. Hennes namn är Hong Kong, och hon fångade mitt hjärta så fort jag klev upp från tunnelbanan, på en gata i Kowloon, vilket skulle komma att bli mina "hoods" denna vecka.
Anlände i söndags på ett hypermodernt plan, med en fruktansvärt lyxig förstaklassavdelning som vi ekonomiklassdrönare fick en kort glimt av medan vi vallades mot bakre delen av planet. Roade mig kungligt med in-flight entertainmentsystemet och mös med Paranormal Acticity 3, the Silence of the Lambs och fritt flödande rödvin. Ja, jag erkänner, jag var lite tipsy när jag vandrade igenom den enorma flygplatsen och korsade gränsen till the Special Administrative Region of Hong Kong, men som budgetresenär har man inte alltid (snarare aldrig) råd med sådant lyx som vin till maten, så när det erbjuds gratis alkohol måste man ju passa på att ta ett glas. Eller fyra. hehe
Trots att klockan var elva på kvällen när jag äntrade neonupplysta Nathan road var det inga problem att få tag på ett rum i ett härligt gyttrigt lägenhetskomplex. Hong Kong är tydligen synonymt med compact living, och mitt enkelrum består av ca 6 kvadratmeter golvyta och med ett bad"rum" (tycker egentligen det är synd att kalla ett så litet utrymme för ett rum, det är snarare en bad... vrå) på en generös kvadratmeter. Men vad mer behöver man egentligen?
Älskar känslan av att komma till en helt ny kultur, hur man känner sig helt lost till en början, och sen tillfredsställelsen då man gradvis börjar lära sig hur saker och ting fungerar. Min första dag här gick jag till exempel upp klockan åtta, med tanken att jag skulle få en tidig start på mitt första utforskande av staden, bara för att komma ut på nästintill övergivna gator där det tog en stund innan jag hittade ett ställe där de serverade frukost. Min landlord höll på att skratta ihjäl sig när han fick höra att jag varit uppe så tidigt, och han upplyste mig om att i den här staden går man upp sent och stannar uppe till sent på kvällen. Och det stämmer verkligen! De flesta mindre butiker öppnar runt 13 och har öppet till 22-23 nån gång, och det är bra mycket mer drag vid midnatt än det är vid åtta på morgonen. Detta är en av många anledningar till att jag älskar den här staden; dygnsrytmen är som gjord för mig! Jag menar, kan man annat än trivas i en stad där det är helt normalt att ligga och dra sig i sängen till tio (eller längre) på morgonen?
Visst är Hong Kong stort och så, men de centrala delarna är ändå skönt lättöverskådliga där på båda sidorna av sundet som skiljer Kowloon från Hong Kong island. Buss- och tunnelbanesystemet är omfattande och det är nästan löjligt lätt att ta sig från ett ställe till ett annat; charmigast är att korsa hamnen med de legendariska star ferry-båtarna från vilka man har en fantastisk utsikt över Hong Kongs skyline.
Men bäst är ändå blandningen mellan det moderna och välstrukturerade, och det där kaotiskt asiatiska som är svårt att sätta fingret på vad det är egentligen. Det är de rynkiga farbröderna som säljer kinesiska mediciner, ångande bambuställningar med gudomliga dim sum (nya favvofrukosten), butiker med stora mässingstankar som tydligen innehåller "turtle jelly", neon neon neon, fiskmarknader med sprattlande fisk, krabbor och akvarier med någon sorts "delikatess" som fruktansvärt oaptitligt ser ut som en blek jättepenis som sticker ut ut en lika blek jättemussla (den får vi lov att återkomma till, måste ta reda på vad det är för nåt). Det är iPhones, systemkameror med jätteobjektiv, Hello Kitty, stundtals helt utflippat gatumode, töntiga (min helt subjektiva åsikt) pojkband som får en att nostalgiskt tänkta tillbaka på det ljuva 90-talet, nattmarknader med allt från piratkopierad Hugo Boss och Louis Vuitton till fortune tellers och innovativa sexleksaker som kan få vem som helst att rodna och generat skynda vidare. Det är tusentals resturanger, mat överallt. Det är dofter.
Det är trångt, och inte riktigt konstruerat för personer över 1.80 alla gånger.
Det är allt detta.
Och så den där svårdefinierade känslan som man nog måste vara här för att förstå.
Tanken var att jag skulle landa här, snabbt få tag på kinesiskt visum och sen ta tåget in i Kina redan idag. Men ibland blir det såhär. Man blir hooked. Och så står man där i kön på tågstationen och helt spontant bestämmer sig för att inte åka härifrån förrän på lördag.
Vet inte riktigt vad jag fyller mina dagar med, men Hong Kong lyckas med konststycket att hålla mig busy från morgon till kväll (Vad är klockan? Midnatt?? Redan!?!?). Har knappt ens haft tid att skriva i min dagbok! Det brukar jag vara riktigt duktig på annars, men sen jag kom hit har jag faktiskt bara skrivit ner några få rader. Fick tvinga mig ner att sätta mig på ett starbucks vid Avenue of the Stars (tänk hollywood walk of fame fast i HK-upplaga) och författa detta blogginlägg.
Skulle kunna skriva mycket mer, om de goda nudlarna jag åt igår, om Broadway Cinematheque, en liten biograf där de visar art house som jag redan blivit stamkund på, om stadsdelen som är så kuperad att det krävs rulltrappor för att folk ska kunna ta sig från en gata till en annan, om den assnygga jackan jag såg i ett skyltfönster som jag bara var tvungen att gå in och prova och som sedan visade sig kostade motsvarande över 60 tusen kronor... Allt detta skulle jag kunna skriva om, men nu har jag suttit stilla alldeles för länge. Det börjar klia i benen och nu kan jag inte längre motstå de subtila lockropen från en stad som kräver att bli utforskad.
Ni får ursäkta, men nu har jag en eftermiddagsdejt med Hong Kong. Vi får höras mer nån annan gång.
Puss å Kram!
Anlände i söndags på ett hypermodernt plan, med en fruktansvärt lyxig förstaklassavdelning som vi ekonomiklassdrönare fick en kort glimt av medan vi vallades mot bakre delen av planet. Roade mig kungligt med in-flight entertainmentsystemet och mös med Paranormal Acticity 3, the Silence of the Lambs och fritt flödande rödvin. Ja, jag erkänner, jag var lite tipsy när jag vandrade igenom den enorma flygplatsen och korsade gränsen till the Special Administrative Region of Hong Kong, men som budgetresenär har man inte alltid (snarare aldrig) råd med sådant lyx som vin till maten, så när det erbjuds gratis alkohol måste man ju passa på att ta ett glas. Eller fyra. hehe
Trots att klockan var elva på kvällen när jag äntrade neonupplysta Nathan road var det inga problem att få tag på ett rum i ett härligt gyttrigt lägenhetskomplex. Hong Kong är tydligen synonymt med compact living, och mitt enkelrum består av ca 6 kvadratmeter golvyta och med ett bad"rum" (tycker egentligen det är synd att kalla ett så litet utrymme för ett rum, det är snarare en bad... vrå) på en generös kvadratmeter. Men vad mer behöver man egentligen?
 |
| Mitt generöst tilltagna enkelrum med så pass mycket fri golvyta att det får plats en hel ryggsäck och ett par rosa badtofflor. Som inte är mina btw. Således tänker jag inte använda dem. |
Älskar känslan av att komma till en helt ny kultur, hur man känner sig helt lost till en början, och sen tillfredsställelsen då man gradvis börjar lära sig hur saker och ting fungerar. Min första dag här gick jag till exempel upp klockan åtta, med tanken att jag skulle få en tidig start på mitt första utforskande av staden, bara för att komma ut på nästintill övergivna gator där det tog en stund innan jag hittade ett ställe där de serverade frukost. Min landlord höll på att skratta ihjäl sig när han fick höra att jag varit uppe så tidigt, och han upplyste mig om att i den här staden går man upp sent och stannar uppe till sent på kvällen. Och det stämmer verkligen! De flesta mindre butiker öppnar runt 13 och har öppet till 22-23 nån gång, och det är bra mycket mer drag vid midnatt än det är vid åtta på morgonen. Detta är en av många anledningar till att jag älskar den här staden; dygnsrytmen är som gjord för mig! Jag menar, kan man annat än trivas i en stad där det är helt normalt att ligga och dra sig i sängen till tio (eller längre) på morgonen?
 |
| In Hong Kong finns det röda taxibilar... |
 |
| ...och massor med folk! (och lite smygreklam för Horizon Hotels också, som jag hoppas få bra betalt för) |
Visst är Hong Kong stort och så, men de centrala delarna är ändå skönt lättöverskådliga där på båda sidorna av sundet som skiljer Kowloon från Hong Kong island. Buss- och tunnelbanesystemet är omfattande och det är nästan löjligt lätt att ta sig från ett ställe till ett annat; charmigast är att korsa hamnen med de legendariska star ferry-båtarna från vilka man har en fantastisk utsikt över Hong Kongs skyline.
Men bäst är ändå blandningen mellan det moderna och välstrukturerade, och det där kaotiskt asiatiska som är svårt att sätta fingret på vad det är egentligen. Det är de rynkiga farbröderna som säljer kinesiska mediciner, ångande bambuställningar med gudomliga dim sum (nya favvofrukosten), butiker med stora mässingstankar som tydligen innehåller "turtle jelly", neon neon neon, fiskmarknader med sprattlande fisk, krabbor och akvarier med någon sorts "delikatess" som fruktansvärt oaptitligt ser ut som en blek jättepenis som sticker ut ut en lika blek jättemussla (den får vi lov att återkomma till, måste ta reda på vad det är för nåt). Det är iPhones, systemkameror med jätteobjektiv, Hello Kitty, stundtals helt utflippat gatumode, töntiga (min helt subjektiva åsikt) pojkband som får en att nostalgiskt tänkta tillbaka på det ljuva 90-talet, nattmarknader med allt från piratkopierad Hugo Boss och Louis Vuitton till fortune tellers och innovativa sexleksaker som kan få vem som helst att rodna och generat skynda vidare. Det är tusentals resturanger, mat överallt. Det är dofter.
Det är trångt, och inte riktigt konstruerat för personer över 1.80 alla gånger.
Det är allt detta.
Och så den där svårdefinierade känslan som man nog måste vara här för att förstå.
 |
| Hong Kong å jag! |
 |
| Neon, neon, neon... |
Tanken var att jag skulle landa här, snabbt få tag på kinesiskt visum och sen ta tåget in i Kina redan idag. Men ibland blir det såhär. Man blir hooked. Och så står man där i kön på tågstationen och helt spontant bestämmer sig för att inte åka härifrån förrän på lördag.
Vet inte riktigt vad jag fyller mina dagar med, men Hong Kong lyckas med konststycket att hålla mig busy från morgon till kväll (Vad är klockan? Midnatt?? Redan!?!?). Har knappt ens haft tid att skriva i min dagbok! Det brukar jag vara riktigt duktig på annars, men sen jag kom hit har jag faktiskt bara skrivit ner några få rader. Fick tvinga mig ner att sätta mig på ett starbucks vid Avenue of the Stars (tänk hollywood walk of fame fast i HK-upplaga) och författa detta blogginlägg.
Skulle kunna skriva mycket mer, om de goda nudlarna jag åt igår, om Broadway Cinematheque, en liten biograf där de visar art house som jag redan blivit stamkund på, om stadsdelen som är så kuperad att det krävs rulltrappor för att folk ska kunna ta sig från en gata till en annan, om den assnygga jackan jag såg i ett skyltfönster som jag bara var tvungen att gå in och prova och som sedan visade sig kostade motsvarande över 60 tusen kronor... Allt detta skulle jag kunna skriva om, men nu har jag suttit stilla alldeles för länge. Det börjar klia i benen och nu kan jag inte längre motstå de subtila lockropen från en stad som kräver att bli utforskad.
Ni får ursäkta, men nu har jag en eftermiddagsdejt med Hong Kong. Vi får höras mer nån annan gång.
Puss å Kram!
