Det var ett bra tag sen vi kunde bocka av nåt på denna lista, men nu är det dags igen!
Det här var nog det underverk jag sett allra mest fram emot att besöka, och jag blev inte besviken. Denna mastodont, koloss, infoga valfritt ord som beskriver nånting jättestort, tog mig verkligen med storm och jag blev helt såld på detta antika försvarsverk som började uppföras för cirkus 2200 år sedan, som ett skydd mot de mongoliska stammarna i norr. Inte för att det var nåt problem för Djingis Khan att ta sig förbi muren, jämna dåvarande huvudstaden med marken (bokstavligt talat) och sen invardera de kinsesiska områdena som en första del i vad som skulle komma att bli ett megaimperium som täckte större delen av Asien, och det är frågan om det verkligen var värt att låta hundratusentals arbetare (varav många dog under arbetets gång) jobba på projektet i olika omgångar på sammanlagt över ett århundrade? Fast de kanske såg det som en investering för framtiden och kände på sig att bygget en dag skulle komma att locka miljontals turister varje år och skapa en stabil inkomstkälla, vad vet jag.
"Muren" är väl egentligen ett lite slarvigt uttryck eftersom det handlar om flera murar som utgör försvarsverk tillsammans med naturliga skyddsbarriärer som höga berg och djupa sjöar och vattendrag. Totalt bildar murarna en sträcka på över 6000 kilometer (!!!), men mycket är idag förstört (tydligen uppmuntrade staten i mitten på 1900talet folk att betrakta muren som en hög gratis byggmaterial), förfallet och söndervittrat och på många ställen, och särskilt i öknarna i väst finns nu få rester efter det en gång så imponernade byggnadsverket. De bäst bevarade delarna finns i närheten av Beijing och det är också dit de flesta turister åker.
Att som turist besöka muren kan ofta bli till ett stort kommersiellt jippo, särskilt vid Badaling, dit de allra flesta paketturister skjutsas (inklusive Luleå PRO skulle jag tro, som jag träffade i the Bell Tower inne i Beijing) för att trängas på en överrestaurerad del av muren och sen bli blåsta på pengar av jadeförsäljare. För mig är inte fraser som "over 130 million tourists have visited Badaling so far" ett dugg lockande, tro det eller ej. Lyckligtvis finns det andra sektioner att åka till (man har ju trots allt 6000 kilometer att välja på) och jag och en annan snubbe från detta hostel i Beijing (där jag nu sitter och knattrar in denna text i ett mail i förhoppning om att nån gång i framtiden kanske kunna få upp det på bloggen) tog lokalbussen till en del av muren som skulle vara både lättillgänglig och vacker, men samtidigt inte så turistig. Trots detta fanns det ett stim av försäljare nere i dalen, bekväm (och svindyr) linbana upp till muren på bergskrönet och en fartfylld (ännu mer svindyr) rutschbaneliknande attraktion för nervägen.
Vi valde att skippa allt extra och helt enkelt ta trapporna upp till muren, viket var svettigt men skönt värmande en dag då temperaturen låg runt 6-8 grader (och de indonesiska stränderna kändes ofattbart långt borta). Tillslut befann vi oss på murkrönet, och det var där jag gick in i ett state of euforia som varade till långt efter att vi lämnade muren sex timmar senare.
Det är alltid svårt att med ord beskriva sina upplevelser, och det känns som att jag denna gång kommer misslyckas totalt med att beskriva vad jag kände där uppe, med kalla nakna skogar och delvis snötäckta bergssidor på båda sidorna, och det här är ett typiskt sådant tillfälle då man nog måste ha varit på plats för att förstå. Muren är en bjässe. Har inga exakta mått, men åtminstone fem meter bred och tio meter hög, och den ringlar sig graciöst över bergstopparna som en gråspräcklig orm påväg mot okänd destination i horisonten. Tyvärr var det lite smådimmigt när vi var där, och man såg kanske inte jättelångt, men jag tyckte att det gav det hela en härligt mystisk touch.
Muren ver restaurerad till originalskick mellan de första 23 vakttornen från linbanan, och det var också där alla turisterna fanns, men vi fortsatte att knalla västerut, förbi vakttorn 23, och kom till den "äkta muren"; orörd, förfallen, halvt raserad på vissa ställen och övervuxen med buskar och träd. Och inte en enda turist, inte ett enda ljud. Bara en mur som fortsätter i oändlighet i ett gråskalelandskap och en äventyrslusta som får en att ständigt gå vidare. För det gjorde vi. Vi gick och gick, hela tiden uppför och hela tiden uppenbarades nya fantastiska vyer som man önskar att man kunnat fånga i sin storslagenhet, vilket ju är omöjligt. Vi gick i lite mer än fem timmar och jag uppskattar att vi gick i över 3000 trappsteg av varierande höjd. Behöver jag säga att jag var slut i benen på kvällen? Återigen fick jag tillfälle att skicka en tacksam tanke till mor och far för de vandringskängor jag fick som förtidig julklapp (eller var det födelsedagspresent?) innan jag åkte och som gång på gång visat sig vara ovärderliga färdkamrater, tillsammans med mina öronproppar.
Under dagen såg vi mycket mur, många berg och en och annan ekorre, och när vi återvände till den restaurerade sektionen, fylld av lika delar posande och kameraklickande turister, överväldigades åtminstone jag av en känsla av Fejk. Ni får tycka vad ni vill, men jag äcklas av de turister som tar linbanan upp, går tio meter i dyra rockar på en mur som byggts upp på nytt och finputsats för turisternas skull, tar några bilder och sen tar linbanan ner igen, medan de självgott tänker att de faktiskt har sett sett den kinesiska muren, och är det inte underligt att den fortfarande är i så gott skick efter alla dessa tusentals år?
Återigen råder diskrepans mellan vad turisterna vill ha och förväntar sig, och den verklighet som faktiskt existerar. Såhär är det verkligen överallt, och jag börjar tröttna lite på det: Turister erbjuds en modifierad verklighet där det läggs mycket energi på att förväntningar ska uppfyllas och schabloner fyllas i och levereras på silverfat, och vi som vill uppleva Verkligheten måste ofta anstränga oss hårt för att penetrera den välputsade Fejkytan. Det är jävligt irriterande att så många, istället för att ta resande som ett sätt att lära sig om världen och få en starkare kulturell medvetenhet, väljer att leva i en drömvärld, som om omvärlden vore ett enormt Disneyland, betala i kassan, enjoy the ride, tack och hej.
Ni kanske tycker att jag gnäller, men det är backpackern inom mig som talar, den där backpackern som legat och grott i fem månader och som nu börjar slå rot, och honom ska ni lyssna på. För jag tror nog att han har rätt.
Visst var den restaurerade muren imponerande och så, men den orörda delen var Fucking Amazing (tror jag börjar låta som en amerikan, får sluta med det...)! Vet att jag sagt detta tidigare om många saker, men att vandra på den kinesiska muren var nog på riktigt det häftigaste jag varit med om, och jag är mycket glad att jag avvikit från sol och värme ett tag för att utforska den här delen av världen!
Betyg: 5/5 grillade hundar. Med bbq-sås
Får ni chansen så åk dit. Och helst i morgon.
Puss och Kram!
Det här var nog det underverk jag sett allra mest fram emot att besöka, och jag blev inte besviken. Denna mastodont, koloss, infoga valfritt ord som beskriver nånting jättestort, tog mig verkligen med storm och jag blev helt såld på detta antika försvarsverk som började uppföras för cirkus 2200 år sedan, som ett skydd mot de mongoliska stammarna i norr. Inte för att det var nåt problem för Djingis Khan att ta sig förbi muren, jämna dåvarande huvudstaden med marken (bokstavligt talat) och sen invardera de kinsesiska områdena som en första del i vad som skulle komma att bli ett megaimperium som täckte större delen av Asien, och det är frågan om det verkligen var värt att låta hundratusentals arbetare (varav många dog under arbetets gång) jobba på projektet i olika omgångar på sammanlagt över ett århundrade? Fast de kanske såg det som en investering för framtiden och kände på sig att bygget en dag skulle komma att locka miljontals turister varje år och skapa en stabil inkomstkälla, vad vet jag.
"Muren" är väl egentligen ett lite slarvigt uttryck eftersom det handlar om flera murar som utgör försvarsverk tillsammans med naturliga skyddsbarriärer som höga berg och djupa sjöar och vattendrag. Totalt bildar murarna en sträcka på över 6000 kilometer (!!!), men mycket är idag förstört (tydligen uppmuntrade staten i mitten på 1900talet folk att betrakta muren som en hög gratis byggmaterial), förfallet och söndervittrat och på många ställen, och särskilt i öknarna i väst finns nu få rester efter det en gång så imponernade byggnadsverket. De bäst bevarade delarna finns i närheten av Beijing och det är också dit de flesta turister åker.
Att som turist besöka muren kan ofta bli till ett stort kommersiellt jippo, särskilt vid Badaling, dit de allra flesta paketturister skjutsas (inklusive Luleå PRO skulle jag tro, som jag träffade i the Bell Tower inne i Beijing) för att trängas på en överrestaurerad del av muren och sen bli blåsta på pengar av jadeförsäljare. För mig är inte fraser som "over 130 million tourists have visited Badaling so far" ett dugg lockande, tro det eller ej. Lyckligtvis finns det andra sektioner att åka till (man har ju trots allt 6000 kilometer att välja på) och jag och en annan snubbe från detta hostel i Beijing (där jag nu sitter och knattrar in denna text i ett mail i förhoppning om att nån gång i framtiden kanske kunna få upp det på bloggen) tog lokalbussen till en del av muren som skulle vara både lättillgänglig och vacker, men samtidigt inte så turistig. Trots detta fanns det ett stim av försäljare nere i dalen, bekväm (och svindyr) linbana upp till muren på bergskrönet och en fartfylld (ännu mer svindyr) rutschbaneliknande attraktion för nervägen.
Vi valde att skippa allt extra och helt enkelt ta trapporna upp till muren, viket var svettigt men skönt värmande en dag då temperaturen låg runt 6-8 grader (och de indonesiska stränderna kändes ofattbart långt borta). Tillslut befann vi oss på murkrönet, och det var där jag gick in i ett state of euforia som varade till långt efter att vi lämnade muren sex timmar senare.
Det är alltid svårt att med ord beskriva sina upplevelser, och det känns som att jag denna gång kommer misslyckas totalt med att beskriva vad jag kände där uppe, med kalla nakna skogar och delvis snötäckta bergssidor på båda sidorna, och det här är ett typiskt sådant tillfälle då man nog måste ha varit på plats för att förstå. Muren är en bjässe. Har inga exakta mått, men åtminstone fem meter bred och tio meter hög, och den ringlar sig graciöst över bergstopparna som en gråspräcklig orm påväg mot okänd destination i horisonten. Tyvärr var det lite smådimmigt när vi var där, och man såg kanske inte jättelångt, men jag tyckte att det gav det hela en härligt mystisk touch.
Muren ver restaurerad till originalskick mellan de första 23 vakttornen från linbanan, och det var också där alla turisterna fanns, men vi fortsatte att knalla västerut, förbi vakttorn 23, och kom till den "äkta muren"; orörd, förfallen, halvt raserad på vissa ställen och övervuxen med buskar och träd. Och inte en enda turist, inte ett enda ljud. Bara en mur som fortsätter i oändlighet i ett gråskalelandskap och en äventyrslusta som får en att ständigt gå vidare. För det gjorde vi. Vi gick och gick, hela tiden uppför och hela tiden uppenbarades nya fantastiska vyer som man önskar att man kunnat fånga i sin storslagenhet, vilket ju är omöjligt. Vi gick i lite mer än fem timmar och jag uppskattar att vi gick i över 3000 trappsteg av varierande höjd. Behöver jag säga att jag var slut i benen på kvällen? Återigen fick jag tillfälle att skicka en tacksam tanke till mor och far för de vandringskängor jag fick som förtidig julklapp (eller var det födelsedagspresent?) innan jag åkte och som gång på gång visat sig vara ovärderliga färdkamrater, tillsammans med mina öronproppar.
Under dagen såg vi mycket mur, många berg och en och annan ekorre, och när vi återvände till den restaurerade sektionen, fylld av lika delar posande och kameraklickande turister, överväldigades åtminstone jag av en känsla av Fejk. Ni får tycka vad ni vill, men jag äcklas av de turister som tar linbanan upp, går tio meter i dyra rockar på en mur som byggts upp på nytt och finputsats för turisternas skull, tar några bilder och sen tar linbanan ner igen, medan de självgott tänker att de faktiskt har sett sett den kinesiska muren, och är det inte underligt att den fortfarande är i så gott skick efter alla dessa tusentals år?
Återigen råder diskrepans mellan vad turisterna vill ha och förväntar sig, och den verklighet som faktiskt existerar. Såhär är det verkligen överallt, och jag börjar tröttna lite på det: Turister erbjuds en modifierad verklighet där det läggs mycket energi på att förväntningar ska uppfyllas och schabloner fyllas i och levereras på silverfat, och vi som vill uppleva Verkligheten måste ofta anstränga oss hårt för att penetrera den välputsade Fejkytan. Det är jävligt irriterande att så många, istället för att ta resande som ett sätt att lära sig om världen och få en starkare kulturell medvetenhet, väljer att leva i en drömvärld, som om omvärlden vore ett enormt Disneyland, betala i kassan, enjoy the ride, tack och hej.
Ni kanske tycker att jag gnäller, men det är backpackern inom mig som talar, den där backpackern som legat och grott i fem månader och som nu börjar slå rot, och honom ska ni lyssna på. För jag tror nog att han har rätt.
Visst var den restaurerade muren imponerande och så, men den orörda delen var Fucking Amazing (tror jag börjar låta som en amerikan, får sluta med det...)! Vet att jag sagt detta tidigare om många saker, men att vandra på den kinesiska muren var nog på riktigt det häftigaste jag varit med om, och jag är mycket glad att jag avvikit från sol och värme ett tag för att utforska den här delen av världen!
Betyg: 5/5 grillade hundar. Med bbq-sås
Får ni chansen så åk dit. Och helst i morgon.
Puss och Kram!
Hoppas herrn kan nöja sig med grillat fläsk när han kommer hem så inte Sigge behöver oroa sig, ha det så bra på den nya kontinenten/papps
SvaraRaderaHehe, ingen fara, tyckte inte det var så gott med hund ;) Överskattat tycker jag...
Radera