USA!

Det är helt sjukt vad fort allting har gått senaste tiden! Tyckte inte alls att det var så länge sen jag bloggade nåt vettigt, men inser nu att det ju faktiskt var ett bra tag sen. De senaste två veckorna i USA har varit helt underbara (mycket tack vare att jag fått umgås ordentigt med mina två favoritblondiner (bortsett från mina systrar dårå, är väl bäst att helgardera sig antar jag!)) och det är först nu, när jag befinner mig vid en kritvit strand framför ett kristallblått hav på mexikos Yucatanhalvö som jag har tid att sätta mig och skriva ihop nåt om det som blev resans hittills bästa dagar.

Det började med en ordentlig jetlag. Har ni en jordglob kan ni titta på distansen mellan Hong Kong och San Francisco så inser ni vilken extremt lång resa det är, och inte så konstigt att jag mådde rätt kasst de första dagarna och hade mycket svårt med datum och tidszoner där ett tag.
Det första jag gjorde i San Francisco (bortsett från att ta mig an Homeland Security på flygplatsen) var att gå på en äkta diner med 50-talstema och beställa in den största hamburgaren de hade med sweet potato fries och en stor cherry-cola, bara för att komma i rätt stämning. Och allt var precis som på film! Blev så himla glad att USA var exakt så som jag hade föreställt mig. Ja, de kör ASSTORA bilar. Ja, de är feta (många av dem i alla fall). Ja, de äter extremt onyttigt (men oooooo så gott!!!). Det enda som egentligen förvånade mig var att det fanns så väldigt många uteliggare, i alla fall i San Francisco. Trodde att ett så pass "utvecklat" land skulle ha lyckats lösa såna problem, men nej, uteliggarna i SF var bra många fler än många av de asiatiska storstäderna jag varit i det senaste halvåret. (Vill egentligen inte bli politisk av mig, men jag tycker USA för en jävla skitpolitik i många (läs: nästan alla) frågor, men det hindrar mig inte från att gilla det som resmål (håller till exempel inte med mycket av vad regeringen i folkrepubliken Kina har för sig heller, men jag älskar fortfarande landet))
Dessa uteliggare var i alla fall väldigt kreativa. Vissa av dem bjöd på häftiga trumsolon från hemgjorda trumset av gamla hinkar och burkar, och andra, självutnämnda sidewalk entertainers, bjöd på ett och annat blondinskämt när man gick förbi. De flesta körde dock på latmansmetoden med budskap skrivna med filtpenna på nån kartongbit i stil med
Help! Homeless! Need money for food!,
andra mer ärliga, som
Need Weed!
Why lie? I need a beer!
och
Could you please help a brother out with some money for Crack?
Allra bäst var dock följande, höll på att skratta ihjäl mig:
Family got kidnapped by zombies, need money for shotgun.
Han fick en slant av mig. Och ett lycka till. Har sett tillräckligt många zombiefilmer för att veta att han kan behöva det.

Så kom äntligen Moa! Av en slump befann hon sig hos sin kusin i Los Angeles samtidigt som jag var i SF, så hon tog det lilla skuttet norrut för lite skönt häng och en massa massa catching up.

Vi gjorde typ allt turistigt som finns att göra i staden, golden gate bridge, lombard street, pier 39, åkte cable car... i princip allt utom att åka ut till Alcatraz (något som ingen av oss var vidare sugen på). Och så åt vi en himla massa gott käk, och mycket sött, som t.ex. hot fudge sundaes och cheesecakes (det här sista finns det gott om bildbevis för!).

Har aker vi cable car!

Highlighten av våra dagar i SF (bortsett från att vi blev attackerade av gangsterekorrar och ghettoänder) var nog ändå, och det tror jag nog att fröken Mao håller med om, var när vi som hypnotiserade blev stående i över en timme och pratade (nej, vi pratade knappt nåt, vi lyssnade snarare) med en afroamerikansk kvinna  som hävdade att hon kom från Finland, men med rötter i Ukraina, Irland, Spanien, Japan och en hel radda med länder, hade flyttat till USA för att starta hattaffär (för tydligen är finnarna extremt ogenerösa när det kommer till att dela ut starta eget-bidrag) och att hon var fast i en stadsdel som hon hatade och yada yada, bla bla, osv osv, etc etc... ... ... Den kvinnan hade talförmåga utan dess like och jag lovar att hon inte tog ett enda andetag under den dryga timme som hon lät en konstant flodvåg av ord skölja över oss. Till att börja med var det intressant och det verkade som om hon hade en del vettigt att säga, men efter att hon motsagt sig själv totalt tre gånger, utökat sin "dessafolkgrupperhatarjag-lista" till i princip hela världen utom svenskar (som hon avgudade tydligen, vet att jag och Moa har den inverkan på folk så inget konstigt med det liksom) och dragit en högst trovärdig (framgår ironi i text?) konspirationsteori om att Whitney Houston mördats för att öka försäljningen av nån film och tittarsiffrorna till grammygalan, kände vi att vi hade fått nog av detta (visserligen mycket underhållande) original, kom  på en ursäkt och gick därifrån.
Det tog ett par minuter innan vi kom över chocken och nån av oss öppnade munnen igen.

San Francisco är en  mycket skön stad med ett väldigt lugnt tempo och härliga hippievibbar, fyllt av original. Så härligt frigjort på nåt sätt, och framförallt i Castro (aka Rainbow Valley) där det uppenbarligen är helt acceptabelt att gå omkring spritt språngande med en gummiring runt ballen (alltså, jag såg andra göra det, provade inte själv. Helgardera som sagt!).

Sa hejdå till Moa och tog sen flyget till New York (och reste därmed genom 12 tidszoner inom loppet av en vecka, yeah!)! Och där har vi ju allas vår aupair-Julia! Eller, inte i New York om vi ska vara petiga utan i New Jersey, men vafan, med typ en halvtimmes bussresa in till manhattan bor man ju så gott som i New York. Tycker jag i alla fall!
Hon tog emot mig med öppna armar och ett vrålåk till tjänstebil (en Ford... Vet att åtminstone min far uppfattade den ironin, hehe). Jag inkvarterades i en luxuös bäddsoffa i hennes privata källarvåning (det är lyxigt det där aupairlivet!) och det var faktiskt jätteskönt att för en gångs skull få bo i ett riktigt hem. Allting blir liksom så mycket enklare då.
Så jag fick mig en guidad tur inne på manhattan av ett riktigt proffs, som ju har haft åtta månader på sig att leta fram alla godbitarna. En sak vi lärde oss var att inte bör ringa sk "collect calls" i New York. 50 sekunders samtal kostade mig 20 dollar! Det är bara ni slår upp växlingskursen så inser ni att man behöver en jääävligt intressant samtalspartner för att det ska vara värt det.

Jag framfor New York public library

Julia har precis fatt syn pa en italiensk snygging (vi ar i little Italy), darav den dromska blicken.

Sen skulle Julia åka till San Francisco (medan Moa åter var tillbaka i LA och nu har de båda tagit sig till New York igen och sitter och väntar med spänning på detta inlägg, herregud vad vi far fram och tillbaka!), så jag fick checka in på ett hotell inne på manhattan istället. Hamnde på upper west side. Mycket trevliga hoods måste jag säga. Kan stadsdelen där Seinfelddinern finns vara annat än awesome?

Seinfelddinern!

Älskar verkligen New York! Nöjer mig med att  konstatera det, och orkar inte motivera. Vill ni trots allt läsa en massa massa massa om hur fantastiskt det är på manhattan hänvisar jag till följande länk:
http://www.juliaasaupair.blogspot.com/
Där kan ni hitta mycket sånt ;)

NYC har blivit min nya number one, och jag kan knappt bärga mig tills jag får komma tillbaka dit. För tillbaka ska jag.
Så det så.

Det var oerhört ångestfyllt när AA1671 lyfte från JFK och manhattans underbara silhuett försvann i fjärran.
Men så befann jag mig plötsligt i Mexiko och jag vaknade upp ur min USAdröm. Vägen går ständigt vidare, och det är bara att fortsätta med nästa etapp som kommer ta mig genom länderna i norra centralamerika. Sitter i Tulum nu och i morgon ska jag ta bussen över gränsen in i Belize.

Idag har det förresten gått 200 dagar sen jag lämnade Sverige.
Shit pomfritt.


Hoppas alles ist gut med er!

Puss å Kram!

(Och hej svejs till Joe och Moe där i NJ!)

Ord ar overflodiga ;)