...nere på botten där ere toppen havet e djupt!

Har varit på Koh Tao en vecka nu och har hunnit med tio dyk på och två certifieringar (klassas numera som Advanced Adventurer, flashigt värre)!
Vi började med en vanlig Open Water-kurs som inleddes med lite teorilektioner, och var och en av oss fick en tjock bok, lite instuderingsstenciler och annat yadayada som förberedelse inför "det stora teoriprovet". Av någon anledning blev alla, inklusive jag själv, jävligt nervösa inför "det stora teoriprovet", ända tills vi fick veta att provet ursprungligen var utformat för att passa amerikanska tioåringar. Om man tar mina fördomar om tioåringar och mixar med mina fördomar om amerikaner... låt oss helt enkelt säga att jag inte pluggade ihjäl mig direkt. Hehe.
Men pluggade gjorde jag, för första gången på typ åtta månader, och jag måste säga att det gick förvånansvärt lätt att komma in i gamla banor igen. Fast det kan ju ha haft något att göra med att vi satt på stranden och drack drinkar och hade det allmänt gött under tiden som vi pluggade. Men det här är ju den tråkiga biten, så låt mig sammanfatta lite snabbt: provet var aslätt (50 frågor, var och en med 4 svarsalternativ), alla klarade det, själv hade jag 98 % rätt.
Nu var det ju inte teoriprovet i sig vi hade kommit till den lilla ön 100 km från fastlandet för (tro det eller ej) utan den faktiska dykningen. Kände mig som ett litet barn på julafton när vi för första gången gick bort till the Equipment Room för att prova ut utrustning. Det första vi provade var wetsuits; det var länge sen jag kände mig så sexig som när jag drog på min den tajta neoprenoverallen asså ;), sen behöver man ett par simfenor och en BCD (Buoyancy Control Device), i princip en väst som man kan fylla och tömma på luft för att kontrollera sin flytkraft och sen är man i princip ready to go (om man bara lägger till en mask, regulator och en lufttub dvs.) (och ett viktbälte såklart) (fattar ni väl).
Efter en crash course i hur man monterar ihop allting knallade vi ut i havet med den tunga utrustningen för ett första litet testdyk. Det kändes väldigt sjukt att kunna andas under vatten för första gången, men man vande sig förvånansvärt snabbt. Där, på tre meters djup, fick vi lära oss en massa "skills", som hur man tömmer sin mask på vatten när man befinner sig under ytan t.ex. och en massa andra nödvändigheter  vi var tvungna att kunna innan vi kunde dyka på riktigt.
Dagen efter dök vi på riktigt för första gången, och vi gick ner till 12 meter. Det var bland det häftigaste jag har varit med om att simma bland färgsprakande koraller och massvis med fiskar, och det är synd att jag inte har en undervattenskamera, annars hade jag släppt en bildbomb på temat Fiskar, Koraller och Coola Undervattensposer. Min dykgrupp ägde verkligen, och vi var så bra att vår instruktör bjöd oss på en sunda öl när vi kom tillbaka till dykcentret på kvällen (något de andra instruktörerna inte gjorde, konstaterade vi stolt). Men i övrigt blev det en lugn kväll för dagen därpå skulle vi ut på havet igen klockan 06.45 för våra två sista OW-dyk på 18 meters djup. Vet inte riktigt hur jag ska beskriva känslan av att dyka, det är verkligen som att komma in i en helt annan värld av viktlöshet och tystnad, bortsett från ens egna andetag. Det är helt fantastiskt och jag förstår verkligen varför så många fastnar för det. Och jag är en av dem, och jag bestämde mig rätt så omgående för att fortsätta med nästa kurs som kallas Advanced Open Water.

Men innan dess tog vi en day off, det var ju trots allt min födelsedag för bövelen! Det var en av de bästa födelsedagarna hittills faktiskt, med strandhäng och god middag. Och så mitt mest bisarra födelsedagsfiranden nånsin på den där ladyboy-baren (vet ni inte vad en ladyboy är: googla't)! Ja herregud... Själva showen var faktiskt riktigt kul, typ en "normal" dragshow (om det nu finns något sådant), och vi killar roade oss med att försöka lista ut var de stoppar undan genitalierna egentligen. Det var först när showen var slut som jag började känna mig riktigt obekväm, då underhållningen förflyttades från scenen till ett par strippstänger. Har aldrig tidigare sett så många fejkbröst samtidigt asså. Och inte heller så många snrukgubbar (typ tjocka 50+are med pottfrilla) som helt plötsligt dök upp från ingenstans  och uppenbarligen var på jakt efter en "happy ending" på sin kväll. Och när det runt omkring oss inleddes diskreta förhandlanden angående vad en sådan "happy ending" kunde vara värd, bestämde vi oss för att vi sett nog... Bortsett från detta var det en riktigt kul kväll, och det var tur att vi inte hade några dyk schemalagda förrän eftermiddagen Dagen Efter.

När man gör sin AOW får man gör en massa häftiga dyk, och vi började med ett vrakdyk till ett enormt stridsfartyg från andra världskriget (erkänn att du blir en gnutta avis nu pappa! ;p), vilket var FETT coolt, trots lite dålig sikt. Därefter ett sjupdyk ner till 30 meter och senare på kvällen, när solen gått ner, var det dags för ett nattdyk. Och det, ladies and gentlemen, hamnar lätt på min topp tio över häftiga upplevelser! Trodde det skulle vara läskigt, med det var faktiskt extremt lugnande att simma i totalt mörker, med en undervattensficklampa som enda ljuskälla. Allra bäst var när vi stängde av lamporna och viftade med händerna, vilket fick en massa små alger flourescera i blått ljus. Hade man inte varit begränsad av luftvolymen i sin tank hade jag nog stannat där nere hela natten!
Efter lite sömn och mat och ett obligatoriskt 12timmaruppehåll gick vi upp tidigt en sista gång för de avslutande dyken, det ena ett navigeringsdyk, där vi blev lämnade ensamma på egen hand för första gången med kompass och karta, det andra var ett fiskidentifieringsdyk, där vi skulle artbestämma  så många fiskar som möjligt innan luften tog slut. Favoriterna var tre clownfiskar och det kändes bra att kunna avsluta det hela med att "Hitta Nemo".

Ungefär så har jag spenderat den senaste veckan. Låter väl inte helt fel? Som ni förstår är det svårt att fota under vatten om man inte har en undervattenskamera, men här kommer lite bilder från ovanför ytan i alla fall!

I väntan på nästa dyk...

...kan man ligga en stund på soldäcket!

Ikväll ska jag göra ytterligare ett nattdyk och i morgon ska jag (nog) åka härifrån! Ska ta mig till Thailands västkust, där det ryktas att en viss Helena befinner sig as we speak.
Hoppas bara att jag är lika bra på att Hitta Helena som vi var på att Hitta Nemo!

Hoppas ni har det bäst, var i världen ni än råkar befinna er
Puss å Kram! 

Happy Birthday to Me!

Det har blivit dag 101, vilket också innebär den 24 januari, vilket i sin tur betyder att det är min födelsedag! Idag fyller jag 20 år!
Ska fira med finmiddag och en bucket eller två tillsammans med mina diving pals (på en ladyboy-bar tydligen, vilket inte var min idé men det ska bli kul!), men det får bli en relativt lugn kväll för i morgon förmiddag börjar min Advanced Open Water-utbildning och det är ett rätt så big no-no att vara bakis under ett dyk.
Är för övrigt helt hooked på det här med dykning! Och tänker gladeligen fucka upp min budget för att gå den avancerade kursen. Idag fick jag förresten mitt grundläggande dykcertifikat här på Koh Tao i Thailand, en rätt så lagom födelsedagspresent tycker jag.

Hoppas ni mår bra och allt sånt där!

Puss å Kram!

Dag 76-100 i bilder

Ni vet vad som gäller vid det här laget

Vem vill bli miljonär?



Galen mc-trafik i Saigon/Ho Chi Minh City

En dag på sjukhus å en massa frossande i droppvätska. Inte en av mina bästa dagar hittills, tro det eller ej.

Den vackraste solnedgång jag sett hittills, vilket säger en hel del för jag har sett många under dessa hundra dagar

Sanddynerna i Mui Ne, Vietnam

Vietnamesiskt kaffe med kondenserad mjölk: extremt beroendeframkallande

Palatset i Hue, Vietnam

Nattbuss med partybelysning

Snart det kinesiska nyåret vilket innebär Pynt Time!

Asnajs dag i Han La Bay

Mitt första ostron!

Tuff vandring på sylvassa mordorklippor. Är väldigt glad att jag hade mina trekking boots med mig!

Här satt vi och pluggade inför vår Open Water-exam på Koh Tao, Thailand. Om pluggande hade sett likadant ut där hemma hade jag gärna börjat skolan igen. Men nu gör det ju inte det...

På väg ut på havet för ett morgondyk. Klockan är ca 07 och allt är bara underbart!

Puss å Kram!

Mina äventyr på Cat Ba Island

Efter att ha stressat igenom de flesta av centralvietnams sevärdheter på så kort tid som möjligt och spenderat en intensiv dag i Hanoi (en charmig huvudstad med ett härligt asienkaotiskt Old Quarter) lyckades jag hitta lite tid att slå mig ner hela tre dagar på den största ön i det världsarvsklassade Ha Long Bay: Cat Ba Island. Hela området består av dramatiska kalkstensklippor klädda i urskog (eller... skog i alla fall) som skjuter upp ur det blågröna havet, och det ver ett av de häftigaste ställena jag besökt hittills!

Till Cat Ba åker man för att vara aktiv, och ön är bland annat känd för rock climbing i världsklass. Så det var man ju bara tvungen  att prova! Ute på en avskild , vacker ö var vi ett gäng tappra förstagångsklättrare  som snörade på sig  de tajta klätterskorna och sen gjorde ett försök att ta sig uppför de vassa kalkstensklipporna. Jag testade tre olika climbs på 12, 18 resp. 30 meter, som jag skulle ha klassat som lätt, halvsvår och jävligt svår (medan en erfaren klättrare nog skulle ha sagt superlätt, jättelätt och lätt). Kan stolt konstatera att jag klarade alla tre och instruktörerna tyckte att jag hade talang (äsch...;p). Tyvärr hade jag inte kameran med mig upp på toppen av 30-metersclimben, men hade jag haft det hade det blivit typ årets bild; en helt galen utsikt som blev ännu vackrare av att solen bestämde sig för att titta fram just då )för första gången på en månad bör tilläggas, hela befolkningen gick bananas den kvällen på grund av D-vitaminkick). Att klättra var bland det roligaste jag någonsin gjort, och det var så värt att spränga dagsbudgeten med några dollar för den adrenalinkicken. Tog med mig lite souvernirer i form av skrapade knän, såriga händer och en blödande fotknöl, och jag kan knappt bärga mig tills jag får klättra igen!

Hängde också med på en båttur genom Lan Ha bay bland klippor och fiskodlingar, som avslutades med några timmars kajakpaddling. Vi märkte att havsbottnen var full med korgar fyllda med ett sågspånsliknanade pulver, och guiden förklarade att det var sea snails-odlingar. Han var mycket förvånad att vi inte visste vad sea snails var för något och sa att det var en delikatess som kostade "many dollar per kilo" på marknaden. Senare fick vi reda på att det som de kallar för "sea snails" är exakt samma sak som det vi där hemma kallar för ostron! Tydligen var det ett av det ett av de billigaste ställena i världen för färska ostron. Jag blev faktiskt bjuden på ett (ostron alltså) den kvällen av en fransk tjej som gav till ett förfärat utrop när hon fick höra att jag aldrig ätit det förut. Hon insisterade på att det är något man måste ha gjort innan man fyller 20 (där hör ni alla 92or!), vilket jag gör snart, och efter att jag svalt delikatessen konstaterade hon nöjt att jag officiellt var redo att bli vuxen nu. Hur smakade det då? Fisk. Med en hint av lime. Det var väl helt okej, men jag förstår mig ärligt talat inte på käk som man inte ska tugga.

Vi lyckades också få tag på en guide som kunde ta med oss på en lång trek genom öns nationalpark. Det var en rätt så svår vandring uppför branta bergssidor bland vassa klippor, och jag måste säga att jag är djupt imponerad av guiden som tog sig runt med endast ett par tunna plasttofflor på fötterna. Själv tyckte jag det var svårt nog med ett par riktiga vandringskängor! Nationalparken var AShäftig, med tät, mystiskt mörkgrön skog och vi lyckades till och med få syn på en av de skygga utrotningshotade apor som lever där (personligen tyckte jag att det snarare såg ut som en ekorre, men vem är jag att ifrågasätta allmighty mr. Guide liksom?).
Bäst var när vi plötsligt kom ut ur skogen och befann oss på en öppen bergstopp täckt av stenar direktimporterade från Mordor och med en utsikt som tagen ut Jurassic Park (eller nåt).

Är mycket glad att jag kom till Cat Ba, de senaste dagarna har varit bland de bästa hittills. Dessutom hade vi en ofattbar tur med vädret. Ön har tydligen varit täckt av kyliga regn- och dimmoln konstant i en månads tid, ända tills moi kom dit och det sprack upp och var soligt från och till i ett par dagar! När jag vaknade i morse var det dimmigt igen, och på tillbakavägen till Hanoi började det regna igen. En påminnelse om att det faktiskt är vinter på norra halvklotet (vet inte om ni därhemma är medvetna om det, men så ligger det till! hehe)
Lyckligtvis kan jag snart börja räkna ner timmarna tills jag kan packa ner jackan och kängorna igen och återgå till ett liv i flipflop. I morgon bitti flyger jag tillbaka Bangkok!

Men än så länge har jag en stund kvar här i Hanoi, och nu ska jag gå ut och  frossa i, och ta ordentligt avsked av, my new addiction: Vietnamesiskt kaffe med kondenserad mjölk.
Så j-la gott!

Puss å Kram! 

Man sager Hway men det stavas Hue

Sitter i hotellobbyn pa mitt hotell i Hue och vantar pa bussen som ska ta mig hela vagen till Hanoi var det tankt. Det ska tydligen ta ungefar femton timmar och for att forbereda mig for det gick jag alldeles nyss bananas pa en supermarket, sa nu har jag snacks som jag kan roa mig med i atminstone 5 timmar. Och sen lite sova pa det ocksa. Det har ska nog bli bra.

Tagresan som jag skrev om sist blev lite langre an vad som egentligen var tankt, for det var tydligen en massa strul pa sparet. Det slutade med att jag fick spendera nitton timmar pa det dar taget, men det gjorde faktiskt inte sa mycket for det var en mysig kupe full med trevligt folk. Dessutom sov jag otroligt bra i typ 12 timmar, sa det kandes inte som om det tog sa lang tid.

Det blir lite intensivt resande nu en vecka, for nar jag kom upp till ytan igen efter min min lilla sjukperiod insag jag att det ar det vietnamesiska nyaret den 22. Vilket innebar att fran typ den 20 och en vecka framat lagger i princip all verksamhet ner for en massa festligheter. Jattekul om man ar vietnames, inte riktigt lika kul om man ar resenar, sa jag bokade snabbt en flygbiljett ut ur landet den 19, innan Tet-kaoset drar igang. Detta ger mig alltsa en vecka att pressa in sa mycket Vietnam som mojligt. Sa det ar vad jag haller pa med nu. Blir kanske lite skralt med tillfallen att blogga nu ett tag framover, men jag ska forsoka!

Nu ar det bast jag slutar, bussen kommer nar som helst.

Vi hors!

Sjukt...

Hej hopp!
Nu har det varit vääääldigt tyst här ett tag (ja, jag har äntligen lärt mig hur man lurar datorn att det är ett svenskt tangentbord), men det beror inte på att jag helt plötsligt blivit ointresserad av att blogga, utan på att jag har varit sjuk!
Det började med att jag blev förkyld till nyår, och lagom som det började lägga sig handlade jag frukost ur fel gatustånd och drog på mig världens jievla matförgiftning. Orkade knappt lämna rummet på fyra dagar, och när jag insåg att det gått 48 timmar sen jag senast fått i mig något som jag fått behålla förstod jag att det kanske var tid att leta reda på en läkare. Lyckligtvis fanns det ett litet sjukhus här i andra änden av stranden (i Mui Ne) där jag hittade en viss dr. Dong. Det slutade med att jag spenderade en heldag på sjukhuset med dropp å grejer, och så fick jag en bunt mediciner och några påsar vätskeersättning (bläää) med noggranna instruktioner om hur jag skulle medicinera mig de kommande fem dagarna. Nu har det gått tre dagar sen mitt lilla sjukhusbesök och jag känner mig nästan helt återställd och är ivrig att komma vidare (börjar bli lite trött på detta plejs efter en vecka...). Köpte en tågbiljett idag för en lång resa i morgon kväll som tydligen ska ta lite mer än 12 timmar. Lite dyrt var det, men alternativet var 17 timmar på buss. Då kostar jag gärna på mig en tågresa. I sovkupe dessutom. Lyxigt värre.

Så nu är vi back on track (bwehehe) igen, och förhoppningsvis ska det snart börja hända saker som det är värt att skriva om här.
Tills dess får ni hålla till godo med... julmatsrester eller nåt, inte vet jag.

Puss å Kram!


PS. Det är tur att man är försäkrad. Läkare utomlands är extremt duktiga på att ta betalt. Har jag insett.