Hej hopp!
Nu har det varit vääääldigt tyst här ett tag (ja, jag har äntligen lärt mig hur man lurar datorn att det är ett svenskt tangentbord), men det beror inte på att jag helt plötsligt blivit ointresserad av att blogga, utan på att jag har varit sjuk!
Det började med att jag blev förkyld till nyår, och lagom som det började lägga sig handlade jag frukost ur fel gatustånd och drog på mig världens jievla matförgiftning. Orkade knappt lämna rummet på fyra dagar, och när jag insåg att det gått 48 timmar sen jag senast fått i mig något som jag fått behålla förstod jag att det kanske var tid att leta reda på en läkare. Lyckligtvis fanns det ett litet sjukhus här i andra änden av stranden (i Mui Ne) där jag hittade en viss dr. Dong. Det slutade med att jag spenderade en heldag på sjukhuset med dropp å grejer, och så fick jag en bunt mediciner och några påsar vätskeersättning (bläää) med noggranna instruktioner om hur jag skulle medicinera mig de kommande fem dagarna. Nu har det gått tre dagar sen mitt lilla sjukhusbesök och jag känner mig nästan helt återställd och är ivrig att komma vidare (börjar bli lite trött på detta plejs efter en vecka...). Köpte en tågbiljett idag för en lång resa i morgon kväll som tydligen ska ta lite mer än 12 timmar. Lite dyrt var det, men alternativet var 17 timmar på buss. Då kostar jag gärna på mig en tågresa. I sovkupe dessutom. Lyxigt värre.
Så nu är vi back on track (bwehehe) igen, och förhoppningsvis ska det snart börja hända saker som det är värt att skriva om här.
Tills dess får ni hålla till godo med... julmatsrester eller nåt, inte vet jag.
Puss å Kram!
PS. Det är tur att man är försäkrad. Läkare utomlands är extremt duktiga på att ta betalt. Har jag insett.
Nu har det varit vääääldigt tyst här ett tag (ja, jag har äntligen lärt mig hur man lurar datorn att det är ett svenskt tangentbord), men det beror inte på att jag helt plötsligt blivit ointresserad av att blogga, utan på att jag har varit sjuk!
Det började med att jag blev förkyld till nyår, och lagom som det började lägga sig handlade jag frukost ur fel gatustånd och drog på mig världens jievla matförgiftning. Orkade knappt lämna rummet på fyra dagar, och när jag insåg att det gått 48 timmar sen jag senast fått i mig något som jag fått behålla förstod jag att det kanske var tid att leta reda på en läkare. Lyckligtvis fanns det ett litet sjukhus här i andra änden av stranden (i Mui Ne) där jag hittade en viss dr. Dong. Det slutade med att jag spenderade en heldag på sjukhuset med dropp å grejer, och så fick jag en bunt mediciner och några påsar vätskeersättning (bläää) med noggranna instruktioner om hur jag skulle medicinera mig de kommande fem dagarna. Nu har det gått tre dagar sen mitt lilla sjukhusbesök och jag känner mig nästan helt återställd och är ivrig att komma vidare (börjar bli lite trött på detta plejs efter en vecka...). Köpte en tågbiljett idag för en lång resa i morgon kväll som tydligen ska ta lite mer än 12 timmar. Lite dyrt var det, men alternativet var 17 timmar på buss. Då kostar jag gärna på mig en tågresa. I sovkupe dessutom. Lyxigt värre.
Så nu är vi back on track (bwehehe) igen, och förhoppningsvis ska det snart börja hända saker som det är värt att skriva om här.
Tills dess får ni hålla till godo med... julmatsrester eller nåt, inte vet jag.
Puss å Kram!
PS. Det är tur att man är försäkrad. Läkare utomlands är extremt duktiga på att ta betalt. Har jag insett.
Sönt at höra något från dig .var nu försiktig med maten så du slipper doktoreroch får krafterna tillbaka kram
SvaraRadera