Nu far det allt vara slut pa...

...kafeer, lattsmalta bocker, konstutstallningar och musikaliska performances (av hogst varierande kvalitet)!

Istallet ar det dags for paraplydrinkar, dykning, strandhang och en sista veckas solande innan resan fortsatter mot betydligt kallare breddgrader.

Skal!

Semester på södra hemisfären

Jag har bestämt mig för att jag behöver lite semester efter fyra månaders intensivt runtflängande. Så de här tre veckorna i Indonesien tänker jag reservera till att göra absolut ingenting. Okej, nånting kommer jag såklart göra (häromdagen tog jag till exempel motorcykel upp till Indonesiens näst högsta vulkan, en aktiv sådan till på köpet) men bara om jag känner för det, annars tänker jag helt enkelt sitta på min skuggade altan och läsa böcker.  Plockade upp andra delen av milleniumtrilogin i Singapore och fastnade helt för den, och så fort jag läst klart den gav jag mig ut och finkammade varenda bokhandel i närheten efter ett svenskt ex av den avslutande delen. Hittade ett efter 40 minuter och nu sitter jag med de sista skälvande 200 sidorna av Luftslottet som sprängdes och hoppas att den aldrig ska ta slut. Brukar annars tycka att svenska deckar-/spännings-/kriminalromaner oftast är torra och långsamma, tråkiga rent ut sagt, och därför var detta en glad överraskning. Så har ni tid över nån gång kan jag verkligen rekommendera Sickan Larsson. May he rest in peace.

Tanken var först att jag skulle göra en stor loop genom de indonesiska öarna till Sumatra, Sulawesi och Java, men jag har varken lust eller råd om jag ska vara helt ärlig. Så jag kommer hålla mig till Bali, och gör eventuellt en sväng till Lombok. Om jag orkar. Jag har ju ändå semester.
I och med min åttonde natt här i Ubud har jag slagit rekord i att stanna länge på ett och samma ställe. På ett sätt är det skönt att få in lite "rutin" på vardagen för en gångs skull, och dessutom är Ubud ett mycket trevligt ställe med en skön vibe, proppfull med en massa härliga caféer och resturanger där man kan träffa folk eller helt enkelt bara sitta och smutta på en balinesisk iste medan man väntar på att solen ska passera sitt obarmhärtiga zenithläge.
Det är fullt med hippies här som glider runt i blommiga långklänningar, och medelålders kvinnor som läst på tok för mycket Eat, Pray, Love och som har något frånvarande drömskt i blicken som om de förväntade sig en livsuppenbarelse bakom varje hörn. Det finns inga stränder här, istället är det något av ett kulturcentrum med massvis av konstnärer, allt från målare till dansare och kläddesigners, som kommer hit för inspiration. Och så finns det alldeles underbara vandringsleder genom det snudd på onaturligt gröna omgivande landskapet med oändliga risfält och sval regnskog. Ett snudd på perfekt ställe att stanna ett tag på med andra ord!

Det här är också första gången någonsin jag befinner mig på södra hemisfären. So what?, kanske ni tänker nu, men för mig som är lite av en geografinörd är det faktiskt en Big Deal. Tycker personligen att det är fett coolt. Inte för att jag är sådär jättelångt söderut, ekvatorn ligger inte alltför långt härifrån. Och det märks på klimatet. De senaste dagarna har det varit över 40 grader varmt! Dessutom är det fortfarande lite regnperiod här, vilket innebär att det nästan varje dag kommer en "liten" regnskvätt.
Seriöst, vädret här är helt sjukt, det kan vara strålande solsken med skyhöga temperaturer ena stunden, en halvtimme senare har mörka regnmoln dragit in och levererar ett timslångt monsunregn (regnen här är inte att leka med) och kort efter det skiner solen igen med lika höga temperaturer, vilket orsakar en nästan obehaglig luftfuktighet. Så att sitta passiv i skuggan, i väntan på en svalkande bris, ligger nära till hands att ha som favoritaktivitet.
Tror jag gjorde rätt i att inte betala extra för varmvatten i duschen...

Så förvänta er nu inga superhäftiga inlägg de kommande två veckorna.
Kom ihåg att jag har semester.

Puss å Kram!

The Route: So far... (2)

Bläddrade igenom mina dagböcker och insåg att Herregud, vad jag har flängt runt mycket på sistone! Så jag tänkte att det kanske kunde vara dags för en till sån här. Precis som förra gången är det bara en grov skiss för att ni (och jag med för den delen) ska få en bättre uppfattning om hur jag rört mig de senaste fyra månaderna, och kartan stämmer inte om ni zoomar in för mycket.


View The Route in a larger map

Hoppas allt är bra med er! Själv chillar jag på ett regnigt Bali med bullar och Stieg Larsson.

Puss å Kram!

Dag 101-125 i bilder

En så kalla Long Tail på Koh Tao

Den obligatoriska solnedgången! Den här gången från Tonsai Beach i Krabi

Road trip!

Detta alster har jag valt att kalla Självporträtt i motljus

Det är nästan så att man längtar hem till februarisverige när man måste tillbringa dagarna på såna här ställen... Typ...

Monkey Island!

Fantastisk utsikt över Georgetown och Butterworth från Penang Hill, Malaysia!

Cendol: Malysisk favoritdessert! Krossad is blandad med söt cocosmjölk, toppad med röda bönor och gröna, sötade nudlar. Fast vad de där röda bönorna skulle vara bra för förstod jag aldrig...

Petronas twin towers i Kuala Lumpur, en gång i tiden världens högsta byggnader

Petronas twin towers. By night. I fontän.

När det regnar i Sydostasien, så REGNAR det verkligen

Minnesmonument i Singapore. En mycket ljus och ren stad. Nej, ren är inte rätt ord, snarare steril. En steril stad...

...med helt galen arkitektur!

En bit av the Singapore sky line

Och tänk att man måste åka ända till Singapore för att få träffa den här tjejen! Hade en toppendag med Nicole och Malin (icke att förglömma) som tog den här bilden. Hoppas ni hade det Bäst i Thailand!

Som sagt, när det regnar i Sydostasien... Här på Bali.

Vill ni nåt så finns jag på Bali, det är bara att svänga förbi!

Puss å Kram!

On the Road

Det är helt sjukt hur man anpassar sig efter ett liv on the road. Ta bara det här med restider till exempel! För några dagar sedan köpte jag en bussbiljett sträckan Georgetown-Kuala Lumpur, och när jag fick veta att resan skulle ta lite mer än fem timmar var min första tanke inte "usch, fy och bläää", utan "oj, vad skönt med en kort resa för en gångs skull!". Jag som brukade tycka att bussresan Örebro-Stockholm var bland det jobbigaste man kunde utsätta sig för! Längsta perioden jag spenderat på en och samma buss hittills på min resa genom sju tidszoner  är 19 timmar. Då är ett femtimmars bussande (på Malaysisk intercitybuss dessutom, som jag måste säga var oerhört komfortabel) en så kallad Piss i Havet.
Det är en klar fördel att ha en bok som kan hjälpa en att fördriva tiden, och jag tror nog att jag aldrig tidigare läst så mycket böcker som jag gör nu! Och det är ju en fin bonus, att man kan bilda sig lite samtidigt som man reser alltså. Dessutom är det ett billigt, ja snudd på helt gratis nöje; det flesta hostel har ett book exchange-system, vilket helt enkelt innebär att man lämnar in en bok som man (förhoppningsvis) läst klart, i utbyte mot en annan bok som någon annan resenär lämnat bakom sig. Detta resulterar såklart i att man kan få tag på en hel del obskyra titlar! Just nu läser jag till exempel Re: Colonised Planet 5 - Shikasta, en science fiction av Doris Lessing (Nobelpristagare minsann, cred till mig!!!) och första boken i serien Canopus in Argos: Archives.
Den handlar om Jordens Undergång och Livets Meningslöshet sett ur ett utomjordingsperspektiv. FRUKTANSVÄRT deprimerande, men ändå väldigt intressant (så pass intressant att jag måste läsa klart den). Den fick mig faktiskt att börja reflektera över livet i allmänhet och min egen livssituation i synnerhet (de där j-vla nobelpristagarna alltså...) och försatte mig i en intensiv 36-timmarsdepression, när jag istället kunde ha beundrat chinatown på Pulau Penang; första stället på länge där man verkligen kunde märka av de kinesiska influenserna på riktigt och inte bara en massa subliminalt tjafs i stil med "tvärbalkarna i denna byggnadsstruktur är av klart kinesisk typ" (ja, det har faktiskt hänt en gång, och man kan undra ibland vad en guideboksförfattare egentligen har för kriterier för att beskriva en stad som "underbar, med tydliga kinesiska influenser"?).
Har ätit riktig kinesmat för första gången. Pekade bara på bilden i den kinesiska menyn på något som såg gott ut. Tyckte nog att det som simmade runt i den där soppskålen såg lite udda ut, men jag åt, nöjd och glad över att äntligen äta "äkta kinesiskt". Nöjd och glad, ända tills jag halvvägs genom min festmåltid fick syn på en engelsk meny och faktiskt kunde läsa namnet på rätten jag höll på att slurpa i mig:
Pig's organ soup...
Ibland kan det vara skönt att komma tillbaka till "civilisationen", där man bland annat kan gå på bio (har sett Man on a Ledge (bra) och J. Edgar (fantastisk, se den! (fast tillhör ni den skara som brukar snabbspola fram till actionscenerna  - don't bother (vill förresten ta tillfället i akt att säga att jag är TRÖTT på alla hjärndöda blockbusters som Hollywood fullkomligen sprutar ur sig, hela tiden med samma gamla utnötta, för att inte säga förutsägbara, dramaturgi - filmskapandet är för det mesta inte längre en konstform, utan en massproducerande industri som bara har en enda sak i sikte: PROFIT (skäms på er, era pengakåta satar, och hurra för indiefilmen!!!)))). (Var var vi nu? Just det, tillbaka till civilisationen.) Gudarna välkomnade mig tillbaka till den genom att göra mig till "Very Lucky Customer" på Starbucks där jag av någon anledning fick en dryck helt gratis, och äntligen kunde jag kosta på mig den där svindyra frappén! Och shit pomfritt vad gott det var ("Och så ere gratis också!", för att citera Håkan Andersson).
Jag ser detta som ett tecken på att jag hör hemma här i storstaden. Och jag trivs verkligen.
Och var är då "här"?
Singapore!
Singapore är fett. Det är hur jag sammanfattar mitt intryck av staden efter att ha spenderat rätt så exakt 12 timmar i den. Men det är dyrt! Eller är det det? Pengars värde är bara ett stort blurrigt virrvarr, och det har varit ett himla växlande på sistonde mellan dong, baht, ringgit och nu idag singeporeanska dollar, där en femtilapp helt plötsligt är värd 250 spänn! Och för en månad sen kostade en kopp kaffe runt åttio tusen...(!)

Det är lite såhär det är, livet on the road: ett kaos.
Ett härligt kaos.
Ibland är det jobbigt.
Men oftast är det riktigt riktigt gött.

Och nu är det dags att sova.

God natt, från ett fett Singapore!

På västkusten intet nytt

Nu har mitt resande kommit in i en extremt slapp period här på den thailändska Andamankusten. Jag rör mig mellan stränder, ”paradisöar” (inom citationstecken, eftersom det är tveksamt om överexponerade resortghetton verkligen kan definieras som paradis) och paradisöar (utan citationstecken, för de finns faktiskt, även om de blir alltmer sällsynta tydligen).

Och även om alla ställen skiljer sig en aning från varandra är det ändå rätt så mycket same same: Vita stränder, klarblått, kristallklart vatten, guppande longtailbåtar, over-priced käk och så de där ständigt närvarande sömniga vibbarna.

Och så en himla massa svenskar överallt, såklart.

Av nån anledning har jag haft en känd Promoelåt på hjärnan ett tag nu.

Svennebananernas favvosamtalsämnen?

Hur kallt och jävligt det är hemma (det vet ni bättre än jag hur det ligger till med den saken ;p) och vad klockan är i Sverige (fattar inte varför alla är så himla fixerade vid det hela tiden).

Befinner mig just nu på Koh Lipe, nog det stället jag hittills gillat bäst här på västkusten på grund av den omgivande nationalparken med en massa oförstörda öar. Längre än såhär kommer man inte  i Thailand; nästa ö söderut heter Pulau Langkawi och tillhör Malaysia, och det är mitt nästa stopp. Annat språk, lite annan mat, men annars same same, har jag hört.

Det jag försöker säga är att det just nu inte händer så mycket. Mitt Stora Äventyr har temporärt antagit skepnaden av en vanlig solsemester, och som ett resultat finns det inte sådär jättemycket att skriva om just nu. Men håll ut, för jag börjar bli rastlös och snart är det dags att börja resa på riktigt igen.

Men även en backpacker kan ju behöva lite semester ibland. Eller hur?

Ungefär såhär har det sett ut senaste veckan

Puss å Kram!