På västkusten intet nytt

Nu har mitt resande kommit in i en extremt slapp period här på den thailändska Andamankusten. Jag rör mig mellan stränder, ”paradisöar” (inom citationstecken, eftersom det är tveksamt om överexponerade resortghetton verkligen kan definieras som paradis) och paradisöar (utan citationstecken, för de finns faktiskt, även om de blir alltmer sällsynta tydligen).

Och även om alla ställen skiljer sig en aning från varandra är det ändå rätt så mycket same same: Vita stränder, klarblått, kristallklart vatten, guppande longtailbåtar, over-priced käk och så de där ständigt närvarande sömniga vibbarna.

Och så en himla massa svenskar överallt, såklart.

Av nån anledning har jag haft en känd Promoelåt på hjärnan ett tag nu.

Svennebananernas favvosamtalsämnen?

Hur kallt och jävligt det är hemma (det vet ni bättre än jag hur det ligger till med den saken ;p) och vad klockan är i Sverige (fattar inte varför alla är så himla fixerade vid det hela tiden).

Befinner mig just nu på Koh Lipe, nog det stället jag hittills gillat bäst här på västkusten på grund av den omgivande nationalparken med en massa oförstörda öar. Längre än såhär kommer man inte  i Thailand; nästa ö söderut heter Pulau Langkawi och tillhör Malaysia, och det är mitt nästa stopp. Annat språk, lite annan mat, men annars same same, har jag hört.

Det jag försöker säga är att det just nu inte händer så mycket. Mitt Stora Äventyr har temporärt antagit skepnaden av en vanlig solsemester, och som ett resultat finns det inte sådär jättemycket att skriva om just nu. Men håll ut, för jag börjar bli rastlös och snart är det dags att börja resa på riktigt igen.

Men även en backpacker kan ju behöva lite semester ibland. Eller hur?

Ungefär såhär har det sett ut senaste veckan

Puss å Kram!