On the Road

Det är helt sjukt hur man anpassar sig efter ett liv on the road. Ta bara det här med restider till exempel! För några dagar sedan köpte jag en bussbiljett sträckan Georgetown-Kuala Lumpur, och när jag fick veta att resan skulle ta lite mer än fem timmar var min första tanke inte "usch, fy och bläää", utan "oj, vad skönt med en kort resa för en gångs skull!". Jag som brukade tycka att bussresan Örebro-Stockholm var bland det jobbigaste man kunde utsätta sig för! Längsta perioden jag spenderat på en och samma buss hittills på min resa genom sju tidszoner  är 19 timmar. Då är ett femtimmars bussande (på Malaysisk intercitybuss dessutom, som jag måste säga var oerhört komfortabel) en så kallad Piss i Havet.
Det är en klar fördel att ha en bok som kan hjälpa en att fördriva tiden, och jag tror nog att jag aldrig tidigare läst så mycket böcker som jag gör nu! Och det är ju en fin bonus, att man kan bilda sig lite samtidigt som man reser alltså. Dessutom är det ett billigt, ja snudd på helt gratis nöje; det flesta hostel har ett book exchange-system, vilket helt enkelt innebär att man lämnar in en bok som man (förhoppningsvis) läst klart, i utbyte mot en annan bok som någon annan resenär lämnat bakom sig. Detta resulterar såklart i att man kan få tag på en hel del obskyra titlar! Just nu läser jag till exempel Re: Colonised Planet 5 - Shikasta, en science fiction av Doris Lessing (Nobelpristagare minsann, cred till mig!!!) och första boken i serien Canopus in Argos: Archives.
Den handlar om Jordens Undergång och Livets Meningslöshet sett ur ett utomjordingsperspektiv. FRUKTANSVÄRT deprimerande, men ändå väldigt intressant (så pass intressant att jag måste läsa klart den). Den fick mig faktiskt att börja reflektera över livet i allmänhet och min egen livssituation i synnerhet (de där j-vla nobelpristagarna alltså...) och försatte mig i en intensiv 36-timmarsdepression, när jag istället kunde ha beundrat chinatown på Pulau Penang; första stället på länge där man verkligen kunde märka av de kinesiska influenserna på riktigt och inte bara en massa subliminalt tjafs i stil med "tvärbalkarna i denna byggnadsstruktur är av klart kinesisk typ" (ja, det har faktiskt hänt en gång, och man kan undra ibland vad en guideboksförfattare egentligen har för kriterier för att beskriva en stad som "underbar, med tydliga kinesiska influenser"?).
Har ätit riktig kinesmat för första gången. Pekade bara på bilden i den kinesiska menyn på något som såg gott ut. Tyckte nog att det som simmade runt i den där soppskålen såg lite udda ut, men jag åt, nöjd och glad över att äntligen äta "äkta kinesiskt". Nöjd och glad, ända tills jag halvvägs genom min festmåltid fick syn på en engelsk meny och faktiskt kunde läsa namnet på rätten jag höll på att slurpa i mig:
Pig's organ soup...
Ibland kan det vara skönt att komma tillbaka till "civilisationen", där man bland annat kan gå på bio (har sett Man on a Ledge (bra) och J. Edgar (fantastisk, se den! (fast tillhör ni den skara som brukar snabbspola fram till actionscenerna  - don't bother (vill förresten ta tillfället i akt att säga att jag är TRÖTT på alla hjärndöda blockbusters som Hollywood fullkomligen sprutar ur sig, hela tiden med samma gamla utnötta, för att inte säga förutsägbara, dramaturgi - filmskapandet är för det mesta inte längre en konstform, utan en massproducerande industri som bara har en enda sak i sikte: PROFIT (skäms på er, era pengakåta satar, och hurra för indiefilmen!!!)))). (Var var vi nu? Just det, tillbaka till civilisationen.) Gudarna välkomnade mig tillbaka till den genom att göra mig till "Very Lucky Customer" på Starbucks där jag av någon anledning fick en dryck helt gratis, och äntligen kunde jag kosta på mig den där svindyra frappén! Och shit pomfritt vad gott det var ("Och så ere gratis också!", för att citera Håkan Andersson).
Jag ser detta som ett tecken på att jag hör hemma här i storstaden. Och jag trivs verkligen.
Och var är då "här"?
Singapore!
Singapore är fett. Det är hur jag sammanfattar mitt intryck av staden efter att ha spenderat rätt så exakt 12 timmar i den. Men det är dyrt! Eller är det det? Pengars värde är bara ett stort blurrigt virrvarr, och det har varit ett himla växlande på sistonde mellan dong, baht, ringgit och nu idag singeporeanska dollar, där en femtilapp helt plötsligt är värd 250 spänn! Och för en månad sen kostade en kopp kaffe runt åttio tusen...(!)

Det är lite såhär det är, livet on the road: ett kaos.
Ett härligt kaos.
Ibland är det jobbigt.
Men oftast är det riktigt riktigt gött.

Och nu är det dags att sova.

God natt, från ett fett Singapore!