7 wonders nr. 6: Machu Picchu

Börjar närma mig slutet på resan, och således också slutet på denna lista! Den här gången var det dags för Machu Picchu, ruinerna efter en gammal Incastad som uppfördes nån gång under 1400-talet.

Machu Picchu ligger nordväst om Cusco i Peru, på en bergstopp högt uppe i anderna, med ett extremt dramatiskt omgivande landskap. Charmen med stället är just att det ligger så pass isolerat, och enda sättet att ta sig dit är med tåg, eftersom det saknas vägar. Tyvärr använder man detta faktum till att pressa turisterna på mera pengar, och detta gör man genom att förbjuda turister att gå ombord på de mycket billiga, simpla "lokaltågen". Istället hänvisas man till en flotta av lyxtåg som man tvingas punga ut enorma summor för. Jag tog två av de billigaste avgångarna och ändå gick biljetterna tur och retur på nästan 800 kronor. För en inte ens två timmar lång resa. Betalade inte ens det för det en och en halv timme långa inrikesflyget jag reste med idag! Sen kostade den simplaste inträdesbiljetten 340 spänn, och i Aguas Calientes, den lilla staden som ligger precis nedanför MP, hade det konstanta flödet av turister i kombination med platsens avlägsenhet pressat upp priserna på boende och mat till det tredubbla i jämförelse med andra peruanska städer. Så det hela blev tyvärr en relativ dyr affär.
(Märks det att bloggaren börjar få dåligt med pengar såhär mot slutet av resan? Hehe.)

Men var det värt det då?

Svar: Ja!

Det är som sagt just platsens avlägsna lokalisering som skapar charmen. Hade själva ruinerna legat någon annanstans hade det nog blivit en besvikelse. Är ärligt talat ganska trött på ruiner sen Angkor Wat i Kambodja, och jag var faktiskt inte ett dugg imponerad när jag gick runt bland labyrinten av gamla stenväggar. Det är först när man lyfter blicken och finner sig omgiven av berg, berg och berg, vars toppar på vissa ställen försvinner bland molnen, som man inser platsens storhet.
En stad? Här? Mitt ute bland ingenstans på toppen av ett berg?
Det är surrealistiskt på något sätt. Det känns inte verkligt att den här platsen skulle ha varit centrum för en blomstrande civilisation för hundratals år sedan. Ändå finns allt där, alla bevis som vittnar om detta: terrasserna, stenmurarna och det dussintal stenlagda leder som leder från platsen i alla väderstreck.

Man står uppe på the Funerary Rock, varifrån den där klassisk vykortsbilden är tagen, och lyckas man tänka bort turisterna och föreställa sig tak på byggnaderna som numera bara är tomma stenskal, så verkar det för ett ögonblick möjligt att så många människor skulle ha varit bosatta här. Med odlingar på terrasserna, lamor på bete och köpmän som strömmar till från regionens alla hörn för att handla med exotiska frukter från djungeln i norr och majs och potatis från slätterna i söder.

Det var just den översiktsbilden som fick mig att inse varför denna plats finns med på listan över världens sju nya underverk och som upphöjde denna "ruinmässiga" upplevelse i samma klass som Petra i Jordanien och muren i Kina.

Innan jag kom dit var jag lite sur över att jag behövt spendera så mycket pengar på att just komma dit. Efteråt kände jag mig lika glad som jag alltid gör efter att ha blivit positivt överraskad av ett ställe och hade dessutom fått en fin solbränna och skön träningsvärk i benen efter att ha sprungit i alla dessa trappor en halv dag!

Beyg: 4,5/5 tröjor av ull från baby alpaca (som de säljer på tåget därifrån för 2500 kr/st)

Vy från ett tågfönster

Puss o Kram!

Dag 226-250 i bilder

Utgår tyvärr!

Ett fiasko av enorma proportioner

Efter att  ha spenderat inte ens ett dygn utanför Quito här i Ecuador lyckades jag med konststycket att bli bestulen på mitt pass, båda mina kreditkort, alla mina pengar och två minneskort med alla bilder från resans första fem månader. Så det var bara att ringa och spärra sina kort på en knastrig linje från en busstation in the middle of f-ing nowhere och sen ta första bussen tillbaka till Quito för att börja ordna upp allt.
Ägnade de följande fem dagarna med att fixa polisrapporter och ersättningskort och sen åka till svenska konsulatet tre gånger för att få ett provisoriskt pass så att jag skulle kunna fortsätta min resa. För att få ett provisoriskt pass krävs personbevis, foton och 248 dollar i kontanter, så jag blev tvungen att krångla med både skatteverk och fotostudios, och föräldrar och morföräldrar skickade pengar via western union så att jag skulle kunna betala mitt pass och även ha något att leva på medan jag väntade på mitt nya bankkort.
Efter en vecka hade jag fått nytt pass och väntade i princip bara på det där kortet, som såklart var tvunget att fastna i tullen, så de senaste dagarna har jag ägnat åt att ringa och maila till DHL (det kan ha varit så att jag även hörde av mig till högsta tullchefen och frågade vad fan de höll på med egentligen, hehe) utan något egentligt resultat, vilket bara gjort mig mer och mer nervös då datumet för mitt flyg ut ur landet sakta men säkert närmat sig. Det var först för ett par dagar sedan som jag lyckades få tag på någon som fattade att det verkligen var bråttom med det här paketet och lyckades inom två dygn få upp det från tullen i Guayaquil till mig i Quito, och för bara nån timme sen kunde jag äntligen, äntligen, hämta ut det. Och det var i sista sekunden faktiskt, för det där planet lyfter nu ikväll.

Min Ecuadoretapp blev ett fiasko helt enkelt. Av de 21 dagarna jag har spenderat i landet har 20 tillbringats här i Quito, och eftersom jag brände alla sevärdheter när jag var här de första tre dagarna innan stölden har de senaste två veckorna varit mördande tråkiga. Har inte gjort så mycket annat än mailat och ringt till olika institutioner och däremellan fördrivit tiden med att typ... lyssna på podradio och... läsa och... inte så mycket mer faktiskt. Har alltså inte sett så värst mycket av Ecuador under min tid här, men jag kunde inte bry mig mindre. Just nu vill jag bara komma härifrån, för jag har nästan enbart dåliga vibbar av det här landet efter senaste tidens helvetesveckor.

Men nu är allt som sagt ordnat, och jag börjar förbereda mig för att börja resa igen. Ska bli jävligt skönt efter att ha spenderat de senaste 17 dagarna på samma lilla billiga hotellrum med att försöka få dagarna att passera så snabbt som möjligt. Just nu känner jag att det vore väldigt skönt att få komma hem, men förhoppningsvis ska jag återfinna reseglädjen i kväll när jag flyger till Lima i Peru och lämnar den här skiten bakom mig!

Det är mindre än fem veckor kvar av min resa nu, och jag hoppas att jag ska kunna rycka upp mig nu och göra en riktigt bra upploppssträcka.
Om inte annat kan det bara bli bättre efter dessa veckor. The botten is nådd liksom.

Puss o Kram!