Efter att ha spenderat inte ens ett dygn utanför Quito här i Ecuador lyckades jag med konststycket att bli bestulen på mitt pass, båda mina kreditkort, alla mina pengar och två minneskort med alla bilder från resans första fem månader. Så det var bara att ringa och spärra sina kort på en knastrig linje från en busstation in the middle of f-ing nowhere och sen ta första bussen tillbaka till Quito för att börja ordna upp allt.
Ägnade de följande fem dagarna med att fixa polisrapporter och ersättningskort och sen åka till svenska konsulatet tre gånger för att få ett provisoriskt pass så att jag skulle kunna fortsätta min resa. För att få ett provisoriskt pass krävs personbevis, foton och 248 dollar i kontanter, så jag blev tvungen att krångla med både skatteverk och fotostudios, och föräldrar och morföräldrar skickade pengar via western union så att jag skulle kunna betala mitt pass och även ha något att leva på medan jag väntade på mitt nya bankkort.
Efter en vecka hade jag fått nytt pass och väntade i princip bara på det där kortet, som såklart var tvunget att fastna i tullen, så de senaste dagarna har jag ägnat åt att ringa och maila till DHL (det kan ha varit så att jag även hörde av mig till högsta tullchefen och frågade vad fan de höll på med egentligen, hehe) utan något egentligt resultat, vilket bara gjort mig mer och mer nervös då datumet för mitt flyg ut ur landet sakta men säkert närmat sig. Det var först för ett par dagar sedan som jag lyckades få tag på någon som fattade att det verkligen var bråttom med det här paketet och lyckades inom två dygn få upp det från tullen i Guayaquil till mig i Quito, och för bara nån timme sen kunde jag äntligen, äntligen, hämta ut det. Och det var i sista sekunden faktiskt, för det där planet lyfter nu ikväll.
Min Ecuadoretapp blev ett fiasko helt enkelt. Av de 21 dagarna jag har spenderat i landet har 20 tillbringats här i Quito, och eftersom jag brände alla sevärdheter när jag var här de första tre dagarna innan stölden har de senaste två veckorna varit mördande tråkiga. Har inte gjort så mycket annat än mailat och ringt till olika institutioner och däremellan fördrivit tiden med att typ... lyssna på podradio och... läsa och... inte så mycket mer faktiskt. Har alltså inte sett så värst mycket av Ecuador under min tid här, men jag kunde inte bry mig mindre. Just nu vill jag bara komma härifrån, för jag har nästan enbart dåliga vibbar av det här landet efter senaste tidens helvetesveckor.
Men nu är allt som sagt ordnat, och jag börjar förbereda mig för att börja resa igen. Ska bli jävligt skönt efter att ha spenderat de senaste 17 dagarna på samma lilla billiga hotellrum med att försöka få dagarna att passera så snabbt som möjligt. Just nu känner jag att det vore väldigt skönt att få komma hem, men förhoppningsvis ska jag återfinna reseglädjen i kväll när jag flyger till Lima i Peru och lämnar den här skiten bakom mig!
Det är mindre än fem veckor kvar av min resa nu, och jag hoppas att jag ska kunna rycka upp mig nu och göra en riktigt bra upploppssträcka.
Om inte annat kan det bara bli bättre efter dessa veckor. The botten is nådd liksom.
Puss o Kram!
Ägnade de följande fem dagarna med att fixa polisrapporter och ersättningskort och sen åka till svenska konsulatet tre gånger för att få ett provisoriskt pass så att jag skulle kunna fortsätta min resa. För att få ett provisoriskt pass krävs personbevis, foton och 248 dollar i kontanter, så jag blev tvungen att krångla med både skatteverk och fotostudios, och föräldrar och morföräldrar skickade pengar via western union så att jag skulle kunna betala mitt pass och även ha något att leva på medan jag väntade på mitt nya bankkort.
Efter en vecka hade jag fått nytt pass och väntade i princip bara på det där kortet, som såklart var tvunget att fastna i tullen, så de senaste dagarna har jag ägnat åt att ringa och maila till DHL (det kan ha varit så att jag även hörde av mig till högsta tullchefen och frågade vad fan de höll på med egentligen, hehe) utan något egentligt resultat, vilket bara gjort mig mer och mer nervös då datumet för mitt flyg ut ur landet sakta men säkert närmat sig. Det var först för ett par dagar sedan som jag lyckades få tag på någon som fattade att det verkligen var bråttom med det här paketet och lyckades inom två dygn få upp det från tullen i Guayaquil till mig i Quito, och för bara nån timme sen kunde jag äntligen, äntligen, hämta ut det. Och det var i sista sekunden faktiskt, för det där planet lyfter nu ikväll.
Min Ecuadoretapp blev ett fiasko helt enkelt. Av de 21 dagarna jag har spenderat i landet har 20 tillbringats här i Quito, och eftersom jag brände alla sevärdheter när jag var här de första tre dagarna innan stölden har de senaste två veckorna varit mördande tråkiga. Har inte gjort så mycket annat än mailat och ringt till olika institutioner och däremellan fördrivit tiden med att typ... lyssna på podradio och... läsa och... inte så mycket mer faktiskt. Har alltså inte sett så värst mycket av Ecuador under min tid här, men jag kunde inte bry mig mindre. Just nu vill jag bara komma härifrån, för jag har nästan enbart dåliga vibbar av det här landet efter senaste tidens helvetesveckor.
Men nu är allt som sagt ordnat, och jag börjar förbereda mig för att börja resa igen. Ska bli jävligt skönt efter att ha spenderat de senaste 17 dagarna på samma lilla billiga hotellrum med att försöka få dagarna att passera så snabbt som möjligt. Just nu känner jag att det vore väldigt skönt att få komma hem, men förhoppningsvis ska jag återfinna reseglädjen i kväll när jag flyger till Lima i Peru och lämnar den här skiten bakom mig!
Det är mindre än fem veckor kvar av min resa nu, och jag hoppas att jag ska kunna rycka upp mig nu och göra en riktigt bra upploppssträcka.
Om inte annat kan det bara bli bättre efter dessa veckor. The botten is nådd liksom.
Puss o Kram!
Nu går du mot nya äventyr och försäker att ha det kul på nya mål och med ny styrka var rädd om dig kram
SvaraRaderaKlart det blir bättre! Är man på botten av gropen så är det bara att klättra upp;)) Nu ser vi fram emot dina fortsatta äventyr ute i världen. Någon som vi känner väl brukar alltid säga att det som inte dödar det härdar. Och så är det väl.Vi ser fram emot att få stå på Arlanda med flaggor och tutor och välkomna dej till Sverige, men först vill vi ha rapporter från Peru och Brasilien ba så ru vet.
SvaraRaderap o k