Det borjar alltid pa samma satt, med en stirrande blick och en upphetsad glimt i ogonen som signalerar att "SHIT POMFRITT, NU ERE NAT SPANNANDE PA GANG!". Efter denna obligatoriska inledning kan lite vad som helst handa, men oftast foljs samma monster. Blickar slas ner, fnitter, viskningar och man kan nastan ta pa spanningen i den tjocka luften nar mod samlas och nagon kliver fram med bultande hjarta (forestaller jag mig i all fall) och framfor den universella oppningsfrasen:
"What is your name?"
Sa fort det ar sagt ar isen bruten, och resten av alla nyfikna vagar narma sig, precis som om de forst bara ville forsakra sig om att den konstiga utlanningen inte tanker ata upp alla som pratar med honom. Tillsammans gor de sedean sitt yttersta for att forsoka dranka killen i fragor:
"Which country?"
"How old?"
"Are you married?"
"What is your profession?"
"What is your salary?"
"Brothers, sisters, girlfriend?"
"You like India?"
Alltid samma fragor, som om ett standardfrageformular delats ut av regeringen till samtliga hushall med rubriken In case of encounter with foreigner, och som pliktskyldigt efterfoljs av befolkningen. Men har man varit i Indien i lite mer an fem veckor (like me!) har man ocksa haft tid pa sig att fila pa standardsvar till dessa standardfragor, och det blir bara lattare och lattare for varje gang att tillfredsstalla lokalbefolkningens torst pa personlig information, utan att egentligen beratta nat viktigt om sig sjalv.
Har om dagen var jag pa ett zoo i Trivandrum, ett ratt haftigt stalle faktiskt, dar de bland annat har en fantastisk samling faglar, tigrar och en svart noshorning. Stod och spanade efter ett lejon nar plotsligt en hel klass fran stadens universitet (bara tjejer bor tillaggas) narmade sig, och hela proceduren upprepades. Forst stirrande blickar, sen fnitter, prassel fran upphetsade viskningar, mer fnitter och sen det dar ohorbara suget av spanning i luften nar tva av tjejerna tillslut vagade sig fram. Den ena av dem fick fram ett "Hello!", och nar jag svarade (med ett stralande leende saklart) med ett eget "Hi!" var det som om nagon hade oppnat dammluckorna och alla rusade fram och ville veta vad jag hette osv.osv.
En man, deras larare, lugnade ner dem och kom fram och skakade hand med mig (samtidigt som vi var omgivna av ett 40-tal fnittrande tjejer, forsok forestalla er detta!). Han forklarare att det var en grupp blivande larare som omgav oss; jag sa nat om att i sa fall verkar det som om indiens framtid ligger i goda hander, en replik som kanske kan tyckas lite tontig och installsam, men den gjorde tamefan succe ska ni veta! Sen fortsatte han att stalla samma trottsamma fragor som en miljon andra personer (kanns det som i alla fall) stallt tidigare, innan, som gradden pa moset, pricken over i, korsbaret pa graddbakelsen och bearnaisesasen pa oxfilen, en annan snubbe letade fram en kamera for att fota Mr. Sweden. Det dar med att manga vill ta kort pa mig har jag i vanliga fall lite svart for, och har problem med att ha talamod med det, men den har gangen hade jag for en gangs skull min egen kamera framme som jag, till allas fortjusta forvaning, snabbt tog upp och avfyrade mot mannen med kameran. Detta resulterade i en av de basta bilderna hittills, och en av mina absoluta favoriter:
Dar ser i hur jag har det om dagarna, och vad mycket uppmarksamhet jag far atnjuta. Och sa lange ens publik ser ut sahar ar det en uppmarksamhet jag garna star ut med!
Onskar bara att det var lika latt att gora flickorna dar hemma sahar stralande glada...
Puss o Kram!
"What is your name?"
Sa fort det ar sagt ar isen bruten, och resten av alla nyfikna vagar narma sig, precis som om de forst bara ville forsakra sig om att den konstiga utlanningen inte tanker ata upp alla som pratar med honom. Tillsammans gor de sedean sitt yttersta for att forsoka dranka killen i fragor:
"Which country?"
"How old?"
"Are you married?"
"What is your profession?"
"What is your salary?"
"Brothers, sisters, girlfriend?"
"You like India?"
Alltid samma fragor, som om ett standardfrageformular delats ut av regeringen till samtliga hushall med rubriken In case of encounter with foreigner, och som pliktskyldigt efterfoljs av befolkningen. Men har man varit i Indien i lite mer an fem veckor (like me!) har man ocksa haft tid pa sig att fila pa standardsvar till dessa standardfragor, och det blir bara lattare och lattare for varje gang att tillfredsstalla lokalbefolkningens torst pa personlig information, utan att egentligen beratta nat viktigt om sig sjalv.
Har om dagen var jag pa ett zoo i Trivandrum, ett ratt haftigt stalle faktiskt, dar de bland annat har en fantastisk samling faglar, tigrar och en svart noshorning. Stod och spanade efter ett lejon nar plotsligt en hel klass fran stadens universitet (bara tjejer bor tillaggas) narmade sig, och hela proceduren upprepades. Forst stirrande blickar, sen fnitter, prassel fran upphetsade viskningar, mer fnitter och sen det dar ohorbara suget av spanning i luften nar tva av tjejerna tillslut vagade sig fram. Den ena av dem fick fram ett "Hello!", och nar jag svarade (med ett stralande leende saklart) med ett eget "Hi!" var det som om nagon hade oppnat dammluckorna och alla rusade fram och ville veta vad jag hette osv.osv.
En man, deras larare, lugnade ner dem och kom fram och skakade hand med mig (samtidigt som vi var omgivna av ett 40-tal fnittrande tjejer, forsok forestalla er detta!). Han forklarare att det var en grupp blivande larare som omgav oss; jag sa nat om att i sa fall verkar det som om indiens framtid ligger i goda hander, en replik som kanske kan tyckas lite tontig och installsam, men den gjorde tamefan succe ska ni veta! Sen fortsatte han att stalla samma trottsamma fragor som en miljon andra personer (kanns det som i alla fall) stallt tidigare, innan, som gradden pa moset, pricken over i, korsbaret pa graddbakelsen och bearnaisesasen pa oxfilen, en annan snubbe letade fram en kamera for att fota Mr. Sweden. Det dar med att manga vill ta kort pa mig har jag i vanliga fall lite svart for, och har problem med att ha talamod med det, men den har gangen hade jag for en gangs skull min egen kamera framme som jag, till allas fortjusta forvaning, snabbt tog upp och avfyrade mot mannen med kameran. Detta resulterade i en av de basta bilderna hittills, och en av mina absoluta favoriter:
Onskar bara att det var lika latt att gora flickorna dar hemma sahar stralande glada...
Puss o Kram!
Var lugn Nickiboi, tjejerna kommer att flockas omkring dig här hemma för att få höra alla reseberättelser! ;)
SvaraRaderaDessutom härligt med ett nytt inlägg. Började nästan bli lite orolig för att du gått vilse i bushen.
Ha det! God jul, snart!
/Johanna
God Jul Niklas hälsningar Berit
SvaraRadera